Lisa

jag visste inte att de var så många som kände ungefär som jag. är de fler där ute en alla dom jag redan känner som känner som jag? känner ni att livet börjar bli jobbigt att ni längtar här i från men ändå inte vågar ta steget för att lämna de gamla bakom er. jag längtar tills jag börjar gymnasiet för jag tror att de kan vara lättar att bryta loss om de är meningen att de ska hända nått annat i ens liv? de är problem som dyker upp över allt man känner att de är mycket i skolan och då vet man också att de kommer bli dubbelt så mycket i gymnasiet. gympan är stressig och man vet inte alltid vad man vill och även fast jag lever i ovisheten om jag vill fortsätta med de jag tycker är mitt livs glädje så är de inte så att jag försöker trappa ner för att sedan bestäma om jag ska fortsätta eller inte utan jag tar bara på mig mer och mer ansvar och lägger ned mera tid en någonsin på alla mina grupper ibland fattar jag absolut inte varför samtidigt som jag tycker de är jätte kul. sen så har jag jobbet ska vara där typ två dar i veckan har inte varit där på typ 3 veckor utan att höra av mig.  men ajg orkar inte bry mig.
jag har otroligt med stöd av många utav min kompisar men några av dom är också ett problem dom förändras vi förendras alla men vissa förendras bortot bort från mig jag försöker hålla dom tillbaks men de går inte för många jag vet inte hur mycket jag ska bry mig på ett sätt är de deras val men de är svårt.
jag vill bara förstå hur alla tänker<3<3<3<3